19 februari, 2018 i Alla människor är likvärdiga eftersom alla är skapade av samma Gud. Människan har förmågan att tänka och skapa, har förmågan till kärlek och medlidande och har en fri vilja. Människan existerar inte endast som en varelse för sig. Hon hör till en gemenskap av lika berättigade och lika förpliktade individer till samhället. Var och en måste i mån av kraft och förmåga delta i arbetet att skapa en bättre värld för allas bästa. Meshane habrijot: Judisk syn på funktionsnedsättning En sammanfattning av traditionella texter och attityder rörande funktionshinder. Redan i judendomens tidiga källor och texter, såsom den Hebreiska Bibeln och rabbinska kommentarer som talmud noterar man en anmärkningsvärd medkännande och upplyst attityd rörande funktionshinder, speciellt om man jämför med samtida kulturers attityder. I den samtida grekiska och romerska kulturen t ex blev barn som föddes med funktionshinder ofta utsatta för att dö. Hippokratus, Plato (Republiken, bok 3, 409e, 410a) och Aristoteles (Politiken, 7, 1335b) t ex debaterade vilka barn som skulle få tillåtas att växa upp beroende på deras allmäntillstånd och hälsa.
Rabbin Ute Steyer Judiska Församlingen
(Maimonides, Guide to the Perplexed, 3:45). I överlag så har rabbinerna i våra texter och senare i den halachiska literaturen tillämpat en mycket pragmatisk syn på människor med funktionsnedsättning och avvägt halacha, judisk lag, och den enskildes specifika omständigheter. Generellt sett så blir den enskilde inte avfärdad utan berättigad att utföra så många mitsvot som möjligt även om några inskränkningar finns kvar, några exempel: 1. Synskadade ska recitera berachan före Shemabönen (i vilken judar tackar Gud för att ha skapat ljuset för även om de själva inte kan se ljuset, så är det andra som kan se ljuset. (Shulchan Aruch, Orah Chajim 69:2) 2. I den tredje paragrafen i Shemabönen står det om hörntofsarna som judar uppmanas att sätta på sina kläder för att bli påminda om Guds bud när de ser dessa: även om den blinda inte kan se dom så är de ändå förpliktade att ha hörntofsarna på sina kläder för andras skull. (Maimonides, Mishne Tora, Hilchot Tsitsit, 3:7) 3. Den döve ska också recitera Shemabönen, som börjar med "Hör Israel" även om personen inte kan höra budordet eller ens sin egen röst.
"Baruch ata Hashem elohenu melech haolam meshane habrijot" "Välsignad vare Du Herre som har gjort dina skapelser mångfaldiga". Den naturliga reflexen hos människor är att titta när man får syn på något oväntat eller annorlunda – genom recitation av berachan, välsignelsen, blir vi påminda om att Gud har skapat oss med stort mångfald och att vi alla är Guds skapelse. Men judendomen är en kultur som är flera tusen år gammal och det går inte att förbise att det också finns vissa aspekter i synen på funktionsnedsättning som står i strid med ett modernt synsätt. Så var t ex kohanim, prästerna, som tjänstgjorde i tabernaklet i öknen samt i första och andra templet i Jerusalem underkastade väldigt höga krav. Kohanim som föddes med funktionsnedsättning eller som blev handikappade senare i livet, behöll sin status som kohanim, men fick inte tjänstgöra i Templet. (3 Mos 21:17-21). Rambam, Moses ben Maimon, anmärkte mycket riktigt att denna förordning mycket riktigt tog hänsyn till hur människor tyvärr allför ofta ser på sina medmänniskor: "… de flesta människor uppskattar inte en person efter dennes sanna egenskaper utan efter dennes fysiska form och kläder, och Templet skulle vara högaktat av alla. "
Axel Bil O Maskin, 2024